Välkommen till vår blogg om vår resa till vår dotter i Kunming, Yunnan. Vi kommer att blogga lite grann om våra förberedelser inför resan, men framför allt så hoppas vi kunna blogga om allt som händer oss på plats i Kina!

(Uppdatering augusti 2013: eftersom bloggen är avslutad så har jag ändrat sorteringsordning så att de äldsta inläggen kommer först).

Meia (eller Bibo som hon heter just nu) bor på ett barnhem i staden Kunming, som är provinshuvudstad i Yunnan i södra Kina. Det verkar vara ett väldigt modernt, välskött barnhem att döma av de bilder jag sett.

Vi vet dock inte säkert om hon bor på barnhemmet just nu – ofta placeras barnen ut i fosterfamiljer på landet i väntan på adoption.

Från att vi påbörjade adoptionsprocessen i slutet av 2004 till dess att vi skickade vår ansökan till Kina tog det ungefär ett och ett halvt år, främst beroende på att kommunen hade kö för att få påbörja hemutredning. (Mer om detta under sidan “Om oss”).

När vi väl skickat  vår ansökan till Kina i maj 2006 hamnade vi i en ny kö, CCAAs (den kinesiska adoptionsmyndighetens) kö. Väntetiden för att få adoptera ett “friskt” barn, alltså ett barn utan särskilda behov, beräknades då till 16-18 månader. Men på grund av att allt färre barn finns tillgängliga för adoption i Kina, så har den beräknade kötiden hela tiden ökat och ökat… grovt förenklat kan man säga att under de 15 månader vi stått i kö, så har vi hela tiden varit minst 16-18 månader från att få ett barn. Periodvis har det nästan känts lite mardrömslikt… Om vi stått kvar i CCAAs vanliga kö hade vi, som det ser ut idag, fått ett barn under första halvåret 2009.

Men för barn med särskilda behov (som Meia är) så är kösystemet helt annorlunda. Eller snarare så finns det inget kösystem, utan CCAA låter Adoptionscentrum se ut föräldrar till de barnen. Vilka kriterier Adoptionscentrum använder vet vi inte riktigt, men i alla fall så hade vi tur och blev valda! Så från att ha trott att vi hade nästan två år kvar att vänta, så kortades väntan i ett huj till bara några få månader!

Hoppas att det gjorde bilden lite klarare för er som i ett par år nu fått höra oss säga “det är jääättelång tid kvar!” men i stället helt plötsligt fick höra “vi reser i slutet av september!”

Kuming är provinshuvudstad i provinsen Yunnan. Yunnan ligger i södra Kina och gränsar till Burma, Laos och Vietnam. Det är ganska nära till Thailand också… Yunnan betyder “Söder om molnen” på kinesiska, visst låter det vackert! 🙂

Kunming har 5.7 miljoner invånare (en medelstor stad i Kina! :-)) och är känt för att ha ett milt och behagligt klimat året om – staden kallas även “den eviga vårens stad”.

Nu är resan preliminärbokad! Vi reser troligen den 2 oktober och kommer tillbaka den 19 oktober. Det är visst svårt att hitta biljetter, eftersom Kinas nationaldag är den 1 oktober och det dessutom är en stor mässa i Guangdong (Kanton) i oktober.
http://www.cantonfair.org.cn/en/index.asp. Så vi får förlänga resan med två dagar – egentligen skulle vi vara hemma den 17:e .

 Men allra helst vill vi resa NU….!

Det verkar som att vi reser den 30 september – 17 oktober i stället, alltså dit två dagar tidigare och hem två dagar tidigare. Vi tror att det är bättre att komma hem snabbt när vi väl fått Meia, och i stället ha mer tid till shopping och sightseeing innan. Vi kommer att bo på Chang An Grand Hotel i Beijing, och på Kunming Hotel i Kunming.

 Vi har fått vår resplan (itinerary) för mellanliggande dagar idag:

Oct 03: Dinner in hotel

Oct 04: Visit the Forbidden City and Tian’an Men Square with lunch. Dinner in the hotel.

Oct 05: One day tour to Mu Tian Great Wall

Oct 06: Information meeting by Christina. Beijing to Kunming on flight HU7111

Oct 07: Rest. Buffet dinner

Oct 08: Go to the Civil affais to meet the child!

Oct 09: Continue to do the process for notarization.

Oct 10: The guide help the families for visa photo.

Oct 11: Visit the Cui Hu Park.

Oct 12: Pick up passport.

Oct 13: Kunming – Beijing flight HU7166.

Oct 14: Free.

Oct 15: Hu Tong Tour with lunch.

Oct 16: Visit the Summer Palace.

 Och 17: Leave Beijing.

Vi vågade aldrig handla någon barnutrustning innan vi fick vårt LOA (dvs vårt godkännande från den kinesiska adoptionsmyndigheten), men nu har vi satt lite fart. Vi har inhandlat en vagn – det blev en Teutonia Rocky. Vagnvalet blev väldigt begränsat av att det måste vara något som går in i vår minimala hiss, men vagnen vi köpte går faktiskt till och med in i hissen samtidigt som man själv står i hissen! Underbart.

Idag skuvade Anders ihop tripp-trapp-stolen. På bilden provsitter Moses den, och Tette tittar på i bakgrunden. På skåpet skymtar kaninen Ping (namnet betyder “lugn, rofylld” på kinesiska, vilket stämmer bra). Ping ska få följa med oss till Kina.

Vi fick originaldokumenten om Meia från AC häromdagen. Det innehöll alla läkarrapporter etc på kinesiska (och det var bitvis mycket mer detaljerade rapporter än den översatta versionen vi fått tidigare). Dessutom innehöll den en bild av henne som vi inte sett förut! Visserligen bara en porträttbild tagen vid samma tillfälle som de tidigare, troligen i december 2006, men utsvulten som man är på uppdaterad information om henne så var det lite kul ändå!

I morgon är det Meias ettårsdag!

 Nu har vi äntligen fått Meia Bibos “finding ad” med posten.

“Finding ad” är den annons som alltid publiceras i en lokal tidning när ett barn hittas, i hopp om att hitta föräldrarna. Man kan beställa sitt barns annons från www.research-china.org. Ofta får man en kopia när man hämtar barnet, men om man inte vill vänta till dess, eller vill ha ett exemplar av hela tidningen som annonsen var med i, så kan man alltså beställa den från Research China.

Bibos finding ad var publicerad i Yunnan Fazhibao den 10 oktober 2006. Så nu har vi ännu ett kort av vår vackra flicka, antagligen taget när hon var ungefär en månad gammal. Hon sover fridfullt, och massor med svart hår har hon, faktiskt mer än hon hade på de andra bilderna två månader senare! 

En del har undrat mer om när, hur och hur länge vi reser, så här kommer lite mer data om resan…

Vi reser direkt till Peking med SAS på kvällen söndagen den 30 september. Flyget lyfter kl 22.30, och landar 12.55 lokal tid i Peking. En nattflygning, alltså. Flygtiden är 8 tim 25 minuter. Om jag inte räknat hel fel så borde väl det innebära att tidsskillnaden mellan Sverige och Peking blir 6 timmar?

På hemresan åker vi via Köpenhamn. Vi lyfter kl 14.45 den 17 oktober från Peking, och 9 timmar och 45 minuter senare landar vi i Köpenhamn, kl 18.30. Kl 20.00 lyfter vi igen, och landar på Arlanda 21.10. Antagligen lite lagom utmattade, med tanke på att klockan är tre på natten i Kina då.

Vi kommer att resa tillsammans med en grupp med 16 andra familjer som också adopterar via Adoptionscentrum. Familjerna reser till och från Kina på lite olika flyg, men under den tid vi tillbringar i Peking kommer vi att bo på samma hotell göra alla utflykter och annat gemensamt. Resan till Yunnan får vi ta på egen hand, eftersom ingen av de andra familjerna ska hämta barn där. Men vi kommer att få en lokal guide som tar hand om oss under den tiden!

Just nu sliter vi vårt hår med visumansökningarna. Vi hade fyllt i allt så fint och sen visar det sig att kinesiska ambassaden har infört nya blanketter den 1 september som man måste använda… bara att börja om igen!

Kinesiska förnamn består av ett eller två tecken, och har alltid en betydelse.

Meias kinesiska förnamn Bibo består av tecket “bi”, som betyder “green jade; bluish green; blue; jade”, och tecknet “bo” som betyder “wave; ripple; storm; surge”. Matar man in desa två tecken tillsammans på Babelfish (en automatöversättningssajt) får man fram “ocean wave”. Så jag tror att det ungefär betyder “blågrön havsvåg”.

Sen har kinesiska namn ofta en historia bakom sig utöver den bokstavliga betydelsen, de kanske associerar till någon dikt eller liknande. Det kanske vi får veta när vi kommer till Kina.

13 dagar kvar till avresa. Vi skickade in visumansökan idag, hjälp oss att hålla tummarna för att vi får dem i tid…

Om du vill ha ett mail varje gång bloggen uppdateras, klicka här.

11 dagar kvar.

Idag kom våra pass med visum till Kina med rekommenderat brev! Egentligen ska man lämna in sina visumansökningar personligen till kinesiska ambassaden, men om man inte kan det finns det ett företag som hjälper till med att lämna in passen och ansökningarna. Eftersom ambassaden bytte ansökningsblankett den 1 september kom vår ansökan iväg lite sent, och det har känts lite pirrigt att ha passen ute på vift så snart innan vi skulle åka. Och precis som i mina mardrömmar så blev ju det rekommenderade brevet med våra pass felsorterat i posten också, men bara till vårt näst närmaste posthanteringsställe i stället för det närmaste! 🙂 Så det gick bra i alla fall.

Anders var och växlade in en större summa pengar till resecheckar idag. Tyvärr hade de bara små valörer på checkarna, så han fick signera icke mindre än 56 checkar. Och sen får han signera dem en gång till när vi ska betala den kinesiska resebyrån… 🙂

En del av er som följer bloggen är ju redan experter på allt vad Kina och / eller adoptioner heter, men för andra är det ett ganska nytt ämne, så jag tänkte ge lite bakgrundsinformation för den som är intresserad.

Under 2006 adopterades 12 000 barn från Kina till andra länder, varav 314 till Sverige. Tidigare har mer än 95% av barnen varit flickor, men den senaste tiden har man sett en tydlig trend att det adopteras allt fler pojkar till Sverige.

De kinesiska adoptivbarnens bakgrund är i princip alltid helt okänd. Den kinesiska barnbegränsningspolitiken gör att man straffas både om man får fler barn än vad som är tillåtet och om man överger sitt barn, vilket gör att föräldrarnas enda val blir att överge barnen i hemlighet. Fram till början av 90-talet förkom inga internationella adoptioner från Kina, och barnhemmen fylldes med barn som ofta levde under mycket svåra förhållanden. Men i takt med att de internationella adoptionerna kom igång och den allmänna levnadsstandarden stigit i Kina så förbättrades villkoren på barnhemmen, och idag är standarden överlag bra.

Under 2000-talet har Kina kommit att bli det land som i särklass flest svenska familjer adopterat barn från. Väntetiderna har varit korta, och kraven på de blivande adoptivföräldrarna har inte varit så hårda – bland annat har Kina varit ett av mycket få länder som enstamstående kunnat adoptera små och friska barn från. Under 2006 började dock saker och ting förändras – färre barn fanns tillgängliga för internationell adoption, och köerna blev allt längre. Det finns många teorier om varför – kanske man infört en kvot för att det ser illa ut att lämna bort så många barn för adoption nu när Kina har världens ögon på sig inför OS 2008? Eller är det helt enkelt så att ökad levnadsstandard gör att färre tvingas överge sina barn? Ett annat skäl kan vara att generösare regler för inhemsk adoption har införts. Ingen vet säkert vad som är de viktigaste anledningen.

De ökande köerna har fått den kinesiska adoptionsmyndigheten, CCAA, att skärpa kraven på blivande internationella adoptivföräldrar. Inga ensamstående accepteras, och högre krav ställs på äktenskapslängd och hälsa. Köerna förblir dock långa, och den som inleder processen att adoptera från Kina idag får antagligen vänta någonstans mellan tre och fem år på sitt barn.

På SVT:s hemsida hittar ni lite mer information, samt ett reportage från ett kinesiskt barnhem.

Att plantera ett träd är alltid ett bra sätt att markera en milstople i livet, så vi tog en paus i packandet idag och åkte ut till stugan och satte ner ett nytt äppelträd i jorden. Det är ett så kallat familjeträd med fyra sorter, bland annat Aroma och Ingrid Marie. Om några år hoppas vi att Meia kan plocka äpplen från det!

Annars ägnar vi oss mest åt listor. Vi gör listor över allt som ska fixas, packas, köpas, och sen stryker vi allting efterhand och gör upp nya listor. I kväll ska vi ta ett uppehåll i listandet och gå ut och äta en bit italiensk mat under vår sista barnlösa kväll på… ja, väldigt länge i alla fall! 🙂

Nu har vi landat i Peking, resan gick smidigt och bra. Hotellet är fint men har hårda sängar! Nu ska vi ut och shoppa på närmaste supermarket och sen äta middag.

Robin och Richard hälsar till sina klasser!

vi var på Pearl Market dom sålde fler saker än perlor. jag köpte preseneter och svärd till mig. svärdet kostade 120 Yuan, 1Yuan = 1 krona.

/richard

Hej nu är det Robin. Jag prutade jag fick svärdet för så lite pengar jag prutade så mycket. mitt svärd är det närmsta. 80Yuan

/Robin

Hej nu är det Marianne! Jag har köpt en massa pärlor! Sötvattenspärlor i olika färger. Jag vet inte om jag blev lurad eller inte, men de är fina 🙂 Och så har vi köpt lite silkeskläder till Meia, och ett Mahjongspel. Maten är förresten jättegod här, och billig. En rätt kostar runt 9-35 kronor, tre rätter räcker till fyra. Man äter med pinnar på en tallrik som är stor som ett kaffefat.

/Marianne

Sist men inte minst en hälsning från Anders. Jag köpte massor med kläder till mig och barnen, ett Mahjongspel och tittade lite på mp4-spelare. “Riktiga” iPod för 180 kr (med video och radio, Apples iPod har ingen radio :)) Härligt ställe, härliga människor och härlig mat. Taxi är nästan gratis. Nu ska vi uppsöka poolen på hotellet och sen ska vi äta Peking-anka på våran favoritrestaurang (jo, vi har en efter bara en kväll här).

 /Anders

Igår åt vi anka på vår favoritrestaurang som har anka som specialitet. Ankan var god, fast smakade egentligen mest anka och inte så mycket annat. Men vi satt vid ett bord där man genom en glasruta kunde se anktillagningen, vilket ju är intressant om man inte är alltför äckelmagad (vilket vi inte är). På bilden ovan ser ni ett par aptitretande ankor ovanför mitt och Anders huvud.

Idag mera shopping på silkesmarknaden, där de säljer mycket jackor (bl a Canadian Goose och Peak Performance). Prutmånerna är astronomiska, jackorna börjar ofta på kanske 1000-1500 yuan och kan prutas ner till 150-200 (det var i alla fall så långt som vi kom, kanske det gick att komma ännu lägre?) Ifall de är äkta eller ej vet man kanske inte riktigt, men de verkar verkligen vara av bra kvalitet. Det är kul att pruta i början och alla säljarna är jättetrevliga, men i längden blir det lite tröttsamt…

Vi konstaterade också att man ska hålla sig till kinesiska restauranger, pizzan och hamburgarna vi åt till lunch idag var dubbelt så dyra och inte alls goda.

Nu ska vi vila lite och sen gå ut och för första gången träffa resten av adoptivfamiljerna här på en buffémiddag på hotellet.

Idag har vi varit på utflykt på Himmelska fridens torg (på kinesiska heter det Tiananmen), världens största offentliga plats som är 40 hektar stor (800×500 m), samt Den förbjudna staden, där Kinas kejsare bodde från 1420 fram till dess att kejsardömet föll år 1911. Det är ett rätt stort palats, med 9 999 och ett halvt rum. Men det behövs nog, eftersom kejsaren hade 3000 konkubiner. Det halva rummet var förresten biblioteket, men varje konkubin hade var sitt rum. Vi fick lära oss en massa om Kinas siste kejsare Pu Yi, och är nu väldigt ivriga att se filmen “Den siste kejsaren” en gång till.

Vi var lite nervösa, för vi gick in till palatset genom kejsarens port, och förr i tiden blev man avrättad om man gjorde det. Men det gick bra. Vi fick också veta att när man gjorde stenbeläggningen till palatset så märktes varje sten med stenhuggarens namn, och om sedan efter en tid någon sten gick sönder, så avrättades den stenhuggaren. “Very good quality control”, tyckte guiden.

På kortet ser ni oss på Himmelska fridens torg med Ordförande Mao skymtande i bakgrunden. Vädret är, som hela tiden vi varit här i Beijing, soligt som en varm svensk sommardag, dock med en del smog som begränsar utsikten.

I morgon blir det kinesiska muren, och på lördag flyger vi till Yunnan!

Murturister i dimman

Idag var det dags för den sista utflykten i Bejing före resan söderut. Vi åkte till Kinesiska muren, världens längsta byggnadsverk som är runt 500 mil lång och bygges för att skydda Kina mot anfall från mongolerna i norr. Den började byggas på 400-talet före Kristus, och har sedan byggts på i omgångar ändra fram till 1600-talet. Vi vaknade till regn, men under den två timmar långa resan till muren slutade det regna. Vi tog linbana upp, och möttes av en kompakt dimma – allt som var längre bort än kanske 100 meter doldes av en tjock vit gröt! Utsikten blev alltså inte riktigt vad vi hoppats på.

Efter kanske en timmes traskande runt på muren börjar vi dra oss tillbaka till linbanan. Precis innan vi kommer fram lättar plötsligt dimman, och man kan sekund för sekund urskilja allt mer av muren, som klättar brant uppåt och nedtåt över bergstopparna, kilometer efter kilometer från vår utsiktspunkt! Ett nästan magiskt ögonblick.

Dimmorna lättar och vi ser muren!

I morgon lördag bär det alltså av till Yunnan. Vi har fått veta av guiden att vi ska få träffa Meia klockan 9.00 på Civil Affairs i Kunming på måndag morgon. Innan dess har vi ledigt på söndagen. Vi kommer ha en egen guide som följer med oss hela vägen från Beijing – flyget går i morgon eftermiddag. Vår guide i Kunming är, enligt vår nuvarande guide, “very efficient and very bossy”. Hmm.

Vi vill passa på att tacka för alla glada kommentarer och tillrop här på bloggen – vi uppskattar dem mycket även om vi inte hinner svara på allt! Vi hoppas att vi kommer att få internetuppkoppling på rummet i Kunming också, så att vi kan fortsätta att blogga flitigt.

Och ja, det finns Internet på rummet här också, men just nu går det väldigt, väldigt långsamt. Så just nu tänkte jag nöja mig med att berätta att vi kommit fram, och skriva mer i morgon.

 
Vår guide Lisa på flygplatsen i Beijing

Vi anlände till Kunming i går kväll i sällskap med vår lokala guide, Lisa, som rest ända till Beijing och övernattat där bara för att hämta oss (det kändes lite överflödigt, ärligt talat, vi hade klarat oss fint på inrikesflyget själva). Hon verkar trevlig och inte alls så hemskt “bossy”. Vi blev installerade på hotellet, först i lite tråkiga rum i en byggnad lite bredvid huvudbyggnaden. Efter en smått heroisk insats från Anders, som inte var nöjd med att det inte fanns säkerhetsskåp på rummen, lyckades vi trots språkförbistringen bli flyttade till mycket bättre rum på “executive floor” i huvudbyggnaden. Rummen är ganska små, men minst lika fina som på hotellet i Beijing.

Shoppingcentrum i Kunming

Idag har vi tagit en promenad i Kunmings shoppingcentrum, och kan bara hålla med alla de som berättat för oss om vilken vacker stad Kunming är. Det finns parker och blomsterplanteringar överallt, dammar med fiskar (koi), och centrumet är verkligen promenadvänligt. Vi köpte ett par solglasögon (solen är stark här 1800 meter över havet), och åt på Mc Donalds, vilket smakade precis som hemma men kostade en tredjedel. Vi fick dessutom ett fint erbjudande från en gatuförsäljare om att provsmaka hans marinerade fågelfötter alldeles gratis, men avböjde artigt.

Nu är vi tillbaka på hotellet och väntar på att Lisa ska komma hit och hjälpa oss att shoppa lite mat och annat till Meia. I kväll ska vi nog bara ta det lugnt, och förbereda oss inför den stora dagen i morgon.

Vilken dag! Och nu är hon faktiskt här! En helt otrolig unge – hon kan både riva sönder papper i pyttesmå bitar, äta kex alldeles själv (gärna med vänster hand!), bli matad med ris, kött och grönsaker, plocka i sig melonbitar, sitta stadigt på golvet och leka, stå utan hjälp och gå med hjälp, och somna i sin spjälsäng efter att jag sjungit Vyssan Lull bara tio gånger. Inte illa! Och så är hon förstås världens vackraste barn.

Klockan 8.30 mötte Lisa oss i receptionen och vi åkte till Civil Affairs kontor, ett ganska enkelt kontor bestående av några rum i bottenvåningen av ett hus i ett bostadsområde. Vi var tio minuter tidiga dit, och hemskt nervösa naturligtvis. Efter kanske en kvarts väntan dök barnen helt plötsligt upp – det gick på ett ögonblick så jag minns inte mycket av överlämnandet och Lisa hann inte få igång videokameran, så det allra första ögonblicket förblir odokumentrerat. Hon charmade oss betydligt snabbare än vi henne, men det var väntat. Hon reagerade först inte speciellt mycket men efter ett tag var hon svårtröstad. Men när hon fick komma ner på golvet och leka lite gick det lite bättre. Det var två familjer från Spanien där samtidigt som hade fått pojkar på ungefär 8 månader. De pojkarna var betydligt tystare än BiBo och verkade mera vana vid att äta kex. BiBo tog gärna emot kex, leksaker och Ping (kaninen) men förstod inte riktigt att kexen var mat.

Att få sitta på golvet på Civil Affairs och leka lite var ganska kul

Familjen utanför Civil Affairs

När vi väl kom utanför Civil Affairs ganska varma och bullriga kontor slutade hon gråta. Vi hade tur att vi bara var tre familjer den här förmiddagen, det var stökigt nog! Andra dagar kan det tydligen vara uppemot tio! Nästa steg i proceduren var passfotografering, och hon poserade så snällt för fotografen. På passmyndigheten upptäckte hon också att kex går att äta, och åt själv ett och ett halvt kex med god aptit. Sedan var formaliteterna avslutade, och vi åkte tillbaka till hotellet.

Meia Bibo äter kex på passmyndigheten

Nu har vi ätit lunch i hotellrestaurangen. BiBo åt med god aptit stekt ris med ägg, som var alltför kryddstarkt för att Richard skulle kunna äta det; kött, grönsaker och massor med melon till efterrätt. Efter den stadiga lunchen sover hon nu i sin egen säng. Vi väntar på läkaren som ska komma till vårat hotellrum någon gång under eftermiddagen. Efter det har vi planerat att gå en promenad för att titta på Kunming med vår dotter och lillasyster.

Robins kommentar till dagen: “Hon är så söt! Det känns som en helt annan värld nu!”. Och det kan vi ju bara hålla med om.

Nu har vi haft Meia i två dygn. Hon är ett väldigt lugnt och harmoniskt barn – nästan alltid nöjd, äter allt och älskar att bada. Och så sover hon massor – i går blev det 1 timme på förmiddagen, 1,5 timmar på eftermiddagen och sedan 10 timmar i sträck på natten! Det var faktiskt inte riktigt så vi hade förväntat oss att de här första dagarna skulle se ut, men varför klaga! 🙂

Vi tränar mycket på att gå, favoritaktiviten är att med mammas eller pappas hjälp gå in till toaletten och riva ut allt som finns i papperskorgen där. Att gå och samtidigt försöka spela fotboll med sina leksaker är också kul, särskilt om leksakerna skramlar.

Meia sitter i ett rum på barnhemmets kontor

I går fick vi besöka barnhemmet. Det var en mycket positiv upplevelse – personalen var väldigt vänlig och tillmötesgående, och barnhemmet var riktigt ljust, fräscht och trivsamt. Man fick fotografera utomhus, men inte inne i lokalerna där barnen bor. Jag hade hört från andra som varit där att man inte fick se barnen utan bara se tomma rum, men vi fick se massor med barn och personal som skötte om dem. Nannysarna kom förstås ihåg Bibo och tyckte det var kul att få säga hej till henne igen och se hennes nya familj. En del säger att det kan vara traumatiskt för barnen att komma tillbaka som barnhemmet, men Meia var (som alltid) lugn och nöjd och verkade tycka det var intressant att se andra barn. Men antagligen kom hon inte ihåg själva barnhemmet, hon flyttade därifrån när hon var fyra månader och har bott i fosterfamilj sedan dess. Vad fosterfamiljen hette eller var de bodde fick vi inte veta, men det hade vi inte väntat oss heller.

I bärselse hos pappa framför en byggnad på barnhemmet

Vi tyckte att det var tråkigt att inte kunna ta kort på alla de söta barnen, men vi fick i present till Meia en jättefin, alldeles nytryckt fotobok på 158 sidor med bilder på barnhemmet både invändigt och utvändigt, en massa av barnen samt även på några av de fosterfamiljer som arbetar för barnhemmet. Plus ett fint silversmycke. Det var verkligen mer än vi hade förväntat oss!

I övrigt så börjar vi nu bli riktigt, riktigt trötta på att bo på hotell, och vi vill allihopa HEM! (I alla fall fyra av oss, Meia klagar inte så mycket). Men vi måste stanna här till på fredag för att Meias pass ska hinna bli klart, och sen stanna några dagar i Beijing för lite ytterligare pappersexercis. Men om en vecka, nästa onsdag, så flyger vi äntligen hemåt!

Anders tyckte det var för lite bilder på mig och Meia på bloggen, så här kommer en sådan.

Vi har inte haft någon riktig tur med vädret här i Kunming – bortsett från de första dagarna så har det regnat eller varit mulet mest hela tiden. I går skulle vi på utflykt till Green Lake Park, men på väg dit började det regna igen. Lisa fixade paraplyer, men när vi kom ut ur bilen så öppnade sig skyarna på allvar, och paraplyer räckte inte till – vattnet skvätte upp från marken så att vi blev blöta om fötterna allihop. Så det var bara att avbryta utflykten.

Meia mår fortfarande fint och blir bättre och bättre på att gå. Nu räcker inte hotellrummet till längre, utan vi går långa övningsrundor i hotellkorridoren, ibland i en hisklig fart. I början var man tvungen att hålla henne under armarna, men nu räcker det med att hålla i händerna. Hon börjar visa lite mer humör också, och kan bli gnällig när hon är missnöjd med något – oftast inte så länge, dock.

Idag glömde jag för första gången i mitt liv bort min egen födelsedag, men Anders och barnen kom ihåg och uppvaktade med en liten sång. Och i kväll ska jag få välja restaurang, så vi ska testa det koreanska stället som ligger precis intill hotellet.

Hälsan är lite varierande hos oss allesammans, övergående huvudont, magont och halsont förekommer filtigt. Man känner av att luften är tunn och antagligen ganska förorenad här uppe – Anders och jag tog en rask promenad idag med Meia i bärselen, och var alldeles yra i huvudet när vi kom tillbaka.

Men vi gläder oss åt att vi får flyga till Beijing i morgon, och längtar efter att äntligen få komma hem på onsdag!

(“På återseende Yunnan, goddag Beijing”)

Den koreanska födelsedagsmiddagen smakade utmärkt – vi beställde bland annat bulgogi som lagades till på en gasplatta direkt vid bordet. Till detta serverades en massa småskålar med inlagda grönsaker. Men tyvärr lyckades Anders få i sig något som inte hans mage gillade – om det var grönsakerna, eller nötterna vi åt före middagen, eller något annat vet vi inte, men under natten blev han svårt magsjuk. Lite dålig tajming, eftersom vi skulle ut och flyga nästa dag. Dessutom vaknade Meia för första gången under natten och grät, så jag fick gå och bära en skrikande bebis medan Anders satt med huvudet i toalettstolen. En lite omysig sista natt i Kunming, med andra ord.

Men måste man resa så måste man, och på morgonen packade vi allt, gav oss av till flygplatsen och sa hej då till Lisa. Sekunden innan vi skulle gå ombord på planet vände sig Meia om och vinkade – inte mot någon speciell person utan bara ut i luften. Det kändes som att hon sa hej då till platsen där hon föddes. Då rann tårarna på hennes mamma…

Meias dåliga natthumör höll i sig under resan, och hon grät och kinkade till och från under hela dagen. Men så är det ju inte så kul för en ettåring att flyga heller. Flygningen gick faktiskt rätt bra ändå, trots magsjukan. Vi tröstar oss med att Meia fick en massa välbehövlig träning för sina magmuskler när hon sparkade och försökte vrida sig ur våra famnar. 

Beijing tog emot oss med blå himmel och en vacker solnedgång. Vädret är bättre här, hotellrummen är större, vi har en normal Internetuppkoppling istället för den supersega vi hade i Kunming, och dessutom finns det pool på hotellet, så vi känner att vi har bytt upp oss. Dessutom är det kul att få se barnen som de andra svenska familjerna har adopterat. Nästan alla har fått pojkar, så när vi kom ner till frukosten i morse kommenterade guiden Rose att det var “nice to see some pink color”.  Meia tycker också mycket om att se andra barn. Hennes humör är mycket bättre idag. Anders är också mycket bättre – i går kväll efter flygningen var han helt förbi, men nu är han på benen igen, efter en natt med 14 timmars sömn. Vi har varit på en shoppingrunda idag, och i morgon ska vi på hutongutflykt.

Varje gång vi åker taxi här i Beijing kör vi förbi ett par halvfärdiga skyskrapor som lutar i konstig vinkel mot varandra. Så här ska det se ut när det blir klart år 2008.

Vi är redo att påbörja hutongturen på cykeltaxi.

Nu har vi varit på hutongtur. (Vad hutonger är kan ni läsa här.) Det var supermysigt att glida fram på cykeltaxi i de trånga gränderna med sina mycket gamla, slitna och charmiga envåningshus och titta på det myllrande folklivet.

Guiden berättade att det är mest medelålders och äldre som bor i hutongerna nu, de yngre vill inte bo där på grund av den låga standarden och bristen på privatliv. De flesta hutongbostäder har inte ens egen toalett och dusch, utan får använda gemensamma som ligger utspridda lite här och där i området. Ungefär som Tunabergskolonin, alltså 🙂 . Många vackra dörrar fanns det, så när vi återvänder hit om åtta år eller så, så får jag väl ge mig in i hutongerna och fotografera till planschen “Dörrar i Beijing”.

Just nu är Anders och pojkarna och badar i poolen, och Meia sover sin eftermiddagslur. Jag ska fatta mig kort idag och lägger ut lite bilder i stället.

Framför en livsmedelsaffär i hutongerna

Robin och Meia väntar på att få stiga på bussen igen

Stilstudie av Meia och Ping när de sover sin eftermiddagslur

Guiden Rose pratar med Meia under båtresan från
Sommarpalatset.

Idag är det sista dagen i Beijing! Sista utflykten gick till Sommarpalatset och bestod egentligen mest i en långpromenad utmed sjön, vilket var rätt trevligt i det vackra vädret. Meia följde samma mönster som under gårdagens utflykt: först är hon orolig och småkinkig i bussen dit (medan de andra barnen sover), när vi kommer fram till utflyktsmålet så somnar hon som en stock i bärselen (medan de andra barnen beundrar sevärdheterna), och sen på bussen tillbaka är hon återigen livlig och otålig.  Det bådar inte riktigt gott inför flygresan hem, men det ska säkert ordna sig 🙂

Gege & Gege vid en av byggnaderna vid Sommarpalatset.

I kväll är det avslutningsmiddag med alla de svenska adoptivfamiljerna, och i morgon flyger vi alltså hemåt. Det känns underbart, fast lite sorgligt också. Vi lyfter kl 14.45 från Beijing, mellanlandar i Köpenhamn, och landar 21.10 lokal tid i Stockholm.

Flygplanet i förgrunden har Meia fått lite hjälp av pappa med att bygga. Klossarna köpte vi i för 30 yuan Kunming, och vi har ägnat många timmar åt att bygga med dem. De håller inte ihop riktigt lika bra som svenskt Duplo (milt uttryckt), men det tycker Meia bara är en fördel, för då blir det lättare att riva sakerna som vi andra bygger.

Sovande barn.

Nu är vi äntligen hemma och resan gick över förväntan. Får berätta mer i morgon, för nu är klockan fem på natten kinesisk tid och vi behöver sova!

Nu har vi landat ordentligt i Uppsala igen. Flygresan gick som sagt bra, vi reste i Economy Extra som är snäppet bättre än vanlig ekonomiklass, och vi satt längst fram så vi fick extremt bra benutrymme. Så Meia kunde till och med sova framför våra fötter några timmar.

Idag har vi vår första dag hemma, och Meia verkar hur nöjd som helst. Hon gillar kaninen och katten  – katten drar hon i pälsen och kaninen är kul att sparka på. Vi vet inte om det är helt ömsidigt.

Nu är vår resa slut, och därmed även den här bloggen. Det här blir det sista inlägget. Ett stort tack till er alla som har läst och kommenterat, nu hoppas vi och Meia på att få träffa er i verkligheten i stället!

Det är kallt i Uppsala nu. Iförd sommarkläder i bärselen innanför pappas tjocka jacka och med en mössa lånad av Gege gav Meia sig ut på stan för att shoppa vinterkläder

Så här tjusig blev hon efter ett besök på Svanen. Overallen är storlek 68, men de flesta kläder köper vi i storlek 74, det passar om man kavlar upp ärmarna lite.

Den där älgen verkar ju vara en rätt kul leksak…

Vi kommer inte att skriva mycket här framöver, men vi tänkte lägga ut lite bilder av Meia emellanåt. Här kommer några…

Pappa och Meia, januari 2008.

Meia på nyårsafton

Meia i sandlådan, november 2007.